Konsten att träna som par

Ända sen barnsben har jag tränat i någon form, har det inte varit min pappa som varit pådrivare så har det varit en tränare,  på senare år när fotbollsskorna lades på hyllan så har jag ägnat mig åt löpning och då bara sprungit ensam, lyssnat på mina egna andetag och sorterat tankar.

Det är först nu med Johan som jag bjudit upp till dans och tränat tillsammans med någon och då med någon man lever med, det kan finnas både för-och nackdelar så klart. 

Vi har lyckats med konststycket att trigga varandra att ge det där lilla extra, vi är båda vinnarskallar och ger sällan upp. Johan vet exakt hur han skall få mig att tagga igång, han blir en liten retsticka, han säger inte så mycket, utan detta kan ge sig i uttryck under tystnad, vi kan under en löptur, nästan springa axel mot axel och rätt som det är så ökar han sitt löpsteg och jag liksom en trogen labradorhund följer tempo och ökar jag med. Ibland kan jag snegla på honom för att visa att jag hänger och då kan jag mötas av ett stort brett leende och orden "Pannben, Älskling, pannben" 

Som sagt, vi är varandras dragplåster och påhejare, ett team som jobbar tillsammans och växeldrar, det är en unst av lycka att dela ett sådant intresse att ha förståelse att man kan längta till att hoppa i trikåerna och springa sin runda.

En sak som vi reflekterat över angående det där att trigga varandra, är att det i mångt och mycket blir en liten tävling om an väldigt oskyldig och oftast helt meningslös i vardagen, det kan vara att vi cyklar ikapp för en uppförsbacke från stranden, att kasta gris och bara acceptera enhanslyror, att vika mjölkpaketen till sorteringen på tid. Ja hela tiden och mest på skoj, men den där tävlingsnerven gör sig påmind då och då.

Tänk så roligt man kan ha det under en tur, när svetten lackar som mest, löpsteget är tungt och man har blodsmak i munnen och man kan ställa frågan "Du förresten glömde du att stänga av kaffebryggaren?" och får svaret "Gjorde inte du det?" 

Mmm... konsten att träna som par är fantastiskt!