Två Vinnarskallar är en giftig kombo

'Pling' hörs från telefonen, sms från Johan. Lunchlöpning står på agendan och via etern kommer det en liten peppning samt en medskickad bild på hans löptider från gårdagen. Snacka om att taggas igång och börja få adrenalin-påslag. Just detta att kunna peppa varandra till både att ge sig ut på egen hand men även att använda pannbenet och inte ge upp när det känns motigt är så värdefullt, i alla fall för oss.

Efter passen så skickar vi en uppdatering, man vill ju inte skönmåla någonting eller fuska utan svart på vitt och detta triggar Johan i sin tur och så är det igång, det blir lite 'katten-på-råttan-råttan-på-repet'.

En anekdot från vår Palmaresa apropå ömsesidig "jäklar anamma" ; cykelturerna som skulle betraktas som ren avkoppling tenderade till att spoliera sista dagen, uppförsbackarna avlöste varandra och solen den gassade, iförda badkläder och flipflops så tog vi sats upp för den branta backen, jag tog täten och ropade över axeln "Kom igen nu, gubben, ge inte upp, kämpa på" rätt som det var så ser jag Johan komma som skjuten ur en kanon, ser hans skugga i asfalten, han hade växlat upp och gett sig fasen på att komma upp jämsides för att inte vika ner sig. Denna kamp och fart upp för denna backen i badkläder har nog sällan skådats. Efteråt släppte vi ena handen från styret och körde "Give me five" 

Som sagt, två med vinnarskallar som kan tugga taggtråd är en riktigt giftig kombo till att nå grymma resultat.