Typ, skjut mig

Under barnveckor har vi en deal att försöka komma ut på löpning tre gånger i veckan, detta mest för att peppa varandra även när vi inte ses, att sedan försöka få en kontinuitet i löpningen så det inte blir varannanveckas aktivitet. Söndagar brukar på så vis bli sista svängen innan ny vecka och idag var jag inte riktigt på hugget om man säger så.

Men vips så kommer informationen till mig via sms att mannen har varit ute på löp och hållit en fint tempo. Höll bokstavligen på att sätta lasagnen i halsen, men skam den som ger sig.

Mellan två regnskurar och maten lagom nersjunken så gav även jag mig ut men shit, fan, f*ck så jobbigt det var. Känslan när jag pustade ut på altanen var "Typ, skjut mig".

Det som jag är imponerad av är att vi håller så jämnt tempo trots att vi springer på varsina håll, tror att vår uppbyggnadssäsong har varit bra, att inte rusa iväg utan låta kroppen ta sin tid att komma in i ett skönt tempo utan att gå sönder eller få en "nära-döden-upplevelse".

For the record:
Johan: 6, 12 km, 5,10-tempo
Camilla: 5, 70 km, 5,13-tempo