Men nej, inte idag!

Nog för att träden fortfarande blommar utanför jobbet men idag var det banne mig kallt, riktigt rått och vinden kändes som den var gjort av is. Fya!

Blev sittande i köer på vägen hem, stressad inombords... speciellt när man ser hur klockan tickar på, mörkret skymmer och barnen inte är hämtade på skolan. Den väntan på att en förälder skall komma i tid och inte gör det på grund av kö, den känslan gör mig sårbar och det blir så påtagligt när man är ensam och inte kan förlita sig på att någon annan hämtar dem.

Hann dock men det var på håret.

Väl hemma pustade jag ut och satte igång med middagen, barnen lekte och det var i en sekund lite "Tomtebolycka", jag satte igång lite salongsmusik och lade en klick smör i stekpannan. Shit vilket flow kände jag, det känslan försvann dock snabbt när Mini-Me skulle hjälpa till och ställa fram mjölkpaketet... Antar att jag inte behöver säga vad som hände... fick stänga av plattan med det brynta smöret och börja att ta fram moppen och torka upp på golvet. 

Bet ihop, kände hur tårarna kom, inte idag, kändes orättvist och ensamt på något sätt. Här låg jag på alla fyra och torkade upp två liter mjölk medan övriga hushåll på gården säker redan satt till bords med gyllenbruna pannbiffar, fluffigt potatismos, inlagd gurka, levande ljus och fortfarande mjölk i kartongen.

Fyrtio minuter senare satt även vi till bords om an med en försenad middag.

Inte skall man varken gråta eller hänga läpp över spilld mjölk, försökte omvandla min lilla deppsvacka i några styrkeövningar. Tåhävningar, utfall, plankan, situps och saxhopp fick bli min boozt ikväll.

Kvällskramar från det Emringska palatset