Vad hände?

Plötsligt händer det, ja det kan man verkligen säga. Första januari, årets första dag, vi tog våra första löpsteg tillsammans, det var banne mig ingen "walk in the park", tung andning och mjölksyra som skrek i benen. Vi tuffade på i lagom takt och tog det hela med ro. 

I ärlighetens namn så finns det inga quickfixes för att komma i form, det är blod, nåja kanske inte alldeles nödvändigt, men svett och tårar, det är en livsstil som skall ta form där träningen blir en del av vardagen och inte som OS, händer vart fjärde år.

Vi har den stora förmånen att kunna träna tillsammans och tycker det är oerhört roligt, peppande och väldigt inspirerande. Man får en helt annan förståelse på "hemmaplan" när det spritter i benen och man vill ut och springa en runda, utan att bemötas av stånk och stön som skall resultera i dåligt samvete. Vi gör det tillsammans, vi når resultat tillsammans.

Vårt första gemensamma lopp springer vi i Borås, 10 kilometer och vårt mål är att komma in på omkring 50 minuter. Johan är en fantastisk tempohållare, han är så exakt i allt och det göra att jag bara följer, ja lite som en fårhund. 

Vi började att fokusera och satsa på loppet cirka åtta veckor innan det var dags, vi kombinerade löpningen, med snabba intervaller och mallande sträckor, lite variation i miljö och terräng. Hur gick det då? Jo vars, vi kom inte på 50, 37 minuter och höll ett jämnt och fint tempo 5,01 min/km.

Under hela loppet låg vi axel mot axel och vi visste exakt i vilka partier vi var starka och kunde vända ner blicken och bara mala, vi visste exakt när den andre behövde en lite puff och pepp, vi växeldrog, jag skulle vilja säga att man vinner så fantastiskt mycket på att träna och att löpa tillsammans då man gör det till en grej, man laddar upp, man genomför, man summerar.

Så vad hände? Efter att behärska milen och springa den kontrollerat så fick vi blodad tand att testa på en halvmara, dvs 21,1 km. Att ta sig ur bekvämlighetszonen och nå nya mål är något som vi både gillar, att säga att vi kopplar på det berömda pannbenet när det behövs.

Idag gav vi oss ut i ett grådisigt Skåneland, det blåste kallt och bilderna över havet var som hämtat ur en Lars Norén-film. 

Johan med sitt minutiösa förarbete visste exakt hur vi skulle springa så metrarna stämde när vi kom hem, att han sedan fick uppgiften att ta oss runt sträckan på ett behagligt 6 min/km-tempo, av bilden att döma så kan vi se hur säker han är på sin sak. Min lycka att springa med honom och hans lycka att springa med mig som peppar och gör resan behaglig på det sättet.

Vi summerar vår halvmara med att det inte var lika "läskigt" som vi trodde och att vi med all säkerhet skulle kunna vässa till visa bitar utan att det känns omänskligt. Att springa in på 2,06 timmar utan att ens varit i närheten av dessa sträckorna innan gör att vi känner oss förbaskat nöjda och vi bara skrattar och ler, jo då, vi är även lite stela och det är stumma ben som stapplar fram här hemma.

Choklad, varma mackor, raggsockor och uppkurad i soffan tar vi oss an eftermiddagen och jäkligt nöjda med vår bedrift.

En annan sak som också gör oss väldigt glada är att det är så många som anmält sig till Löplyx, det är en rolig blandning och det är en några par som anmält sig också, det är så roligt och det betyder ju att det där att träna med sin andra hälft inte är så himla dumt. 

Så är du sugen på att riva med dig maken, pojkvännen, frun, flickvännen eller vad det nu må vara så är det bara att maila oss på info@emringjarlmo.se

Läs mer om eventet här-->