Klarar vi två timmar?

Idag var dagen då vi satt upp målet att springa en halvmara på två timmar. Vaknade med en känsla av att benen var gjorda av bly och att uppgiften kändes lite tung men det var värt ett försök. Vi gillar ju inte att misslyckas någon av oss så förberedelserna var A och O. 

Vi käkade en så kallad Charlotte Kalla-frukost med gröt, grova mackor, frukt, nyponsoppa, ja en herrans massa energi som skulle fyllas på.

Vår sträcka för dagen var Kullens Fyr och hem. Svärfar körde upp oss till fyren, när vi satt i bilen på väg upp så kom meningen som jag våndades för: "Det är ju en rätt lång sträcka". Innan han släppte av oss så sa han "Ring om ni vill bli hämtade" Skönt att ha en livlina om i fall att.

Vi tuggade på och kilometrarna rullade på liksom vi, vi sa inte så mycket under färden, vi bara stämde av känslan att den andra mådde bra. Det är ju en ständig kamp med tankar på avstånd och andning. Konstigt så fort man kommer halvvägs så leker livet igen, inombords är man glad som en speleman att man antagligen kommer i mål levande och i gott skick.

I 21, 1 kilometer hade vi banne mig motvind men bor man på denna sidan landet så får man räkna med vind och vara glad för det lilla så vi gladdes av uppehåll.

I slutet när vi närmade oss två mil så var benen stumma och ja man kände dem praktiskt taget inte dem, det är väl då pannbenen och autopiloten kopplas på och kroppen sköter det sista själv.

"Klarar vi två timmar?" frågar jag mitt upp i allt. "Ja, då, vi kommer nog in precis som beräknat" säger Johan.

Vi stoppar klockan och den visar 2 timmar och 17 sekunder, återigen har min älskade tempohållare fixat detta galant och tagit oss runt på två timmar. Vi kapade hela 6 minuter sedan sist så i våra ögon mätt så är vi oerhört glada och stolta över vår bedrift att hålla ihop det och gå på som vi bestämt.

En målmedveten lördag som nu bjuder på hockey och Melodifestival.

Kramar från oss